Mia i ord

Kärlek. Karaktär. Kontroll. Kontrast.
Ord som har en innebörd. Ord med smak i. Ord som påverkar. Ord med kraft.





Foto: Jag

Ibland blir jag inte klok på hur lätt det är att åka bergodalbana, då menar jag ingen rolig färgglad karusell på Grönan utan en hejdundrande flygtur kroppsligt/själsligt. Från att ha varit på topp, lyckan ligger fridens över allt, motivationen pumpar och man ger allt tummen upp. Sen pang! Allt släpper och man faller djupare än någonsin. Man känner sig värdelös, eländig, ful, skit äcklig, arg, frustrerad och allmänt förbannad på både allt och alla. Det är inte lätt att vara människa, verkligen inte. Och det tar väl hela livet att lära sig att vara det. När man väl lyckas bli människa ja men då kolar man säkert ihop och begravs, men det är väl det som är meningen med livet. Att man ska lära sig leva det.

”Var positiv”, ”Acceptera läget och gör något bra åt det”, ”Sluta deppa, våren är här”.
Nej, ibland behöver man få vara arg, förbannad, riktigt as less och på tok för grinig. Man måste ut med fruktansvärda känslor, let it go. Jag behöver släppa ut ilskan för att kunna göra plats åt lite positiv energi och glädje. Jag är ju ändå bara människa..

Jag vet själv om att efter regn kommer solsken och att den där känslan av förtvivlan ibland kan vara det som gör att någonting sker. Jag ser själv ljuset i min tunnel, jag vet att jag inom kort är där jag vill vara. Det är bara det att vägen dit kan vara alldeles för grå och asfalterad. Jag behöver lite mjukt gräs under mina fötter. Jag tycker det är viktigt att acceptera sina känslor, sitt humör, sin sorg eller glädje. Istället för att försöka skjuta bort det och gräva ner det tråkiga, som gör att man flyr sig själv, ska man ta på alla sina känslor. Till slut lär man sig vilken känsla som är vilken och kan kanske då styra sig själv lite mer.

Lika lätt som det säger Pang! och man faller, lika lätt tror jag det är att skjutas upp till toppen igen. En gullig Tussilago i diket. En nybäddad säng. En härlig varm dusch. Nyfärgat hår. En brinnande majbrasa. En mjuk men ändå hård kram av den du älskar. Eller kanske bara en god måltid kan ge den gnutta energi som behövs för att skjuta dig till höjden igen.

 Foton: Jag

"Then, now and forever, we bring love & hold are hands together"

Det slår mig ibland, ganska hårt faktiskt, hur fullständigt sjuk och nervärderande vår värld har blivit. Tanken kan till och med göra ont. Det min tanke faller på och som ger mig rysningar är hur bilden av dagens kvinna ska se ut. Jag mår illa av tanken och vill ärligt talat gråta av förtvivlan. Det som gör mig mest upprörd är att de yngre tjejerna ser detta, tror på detta, tar efter detta och ser inte verkligheten. Våra fina flickor får inte lära sig och se med öppna ögon skillnaden på verklighet och (ärligt talat) fake. Jag står så starkt vid hur gärna jag vill förändra dessa sjuka ideal och hjälpa unga tjejer att finna sin egen inre styrka, när jag tänker på att mina syskons döttrar snart lever in i den här världen. Det är inte många år kvar innan dem (mina fina tjejer) står i vardagen om att slitas mellan ideal och verklighet. Snart knackar tonåren på dörren och tyvärr kan jag inte låsa dörren för då krälar den fram under eller in genom nyckelhålet. Den är på väg och det är bara att acceptera. Men en sak är säker, det kan jag lova. Jag kommer kämpa in i det sista med att i alla väder, genom alla dagar vara en bra förebild för mina tjejer. Jag ska ge min själ för att hjälpa dem att finna sin inre styrka och se sin egen unika person. Jag ska ge allt. Vi ska tillsammans vinna mot världen. Jag vill sätta den riktiga och verkliga ”Girl power” på en hög och vacker piedestal.

"För att du ska kunna ta till dig av att andra tycker om dig, så måste du först tycka om dig själv. Men för att du ska tycka om dig själv krävs det inte att andra ska behöva bekräfta dig först."

Fina. Vackra sommarminnen. Ögonblick som stannar och ger ro när den ibland intensiva stressen gör sig väldigt påmind och lätt gör vardagen till bu och till och med bä. Innan man hinner sjunka ska man snabbt plocka fram dessa fina minnen. Dessa minnen som bygger upp marken under sina fötter igen, så att man klarar av att stå pall för att skapa nya fina minnen.. För det är ju så. Vardagen tar lätt över, kör över harmoni och ro. Man förstår inte meningen med allt och man finner ingen glöd där det brinner som mest.

"En bild säger mer än tusen ord. Fler bilder säger mer än en miljon"

Foton: Jag

Foton: Jag

Våren är här och det är så befriande efter denna vinter. Det fina vädret har både smält bort mycket av snön och fött fram alla dessa flugor. Men det största vårtecknet var idag då det kom en fjäril och flög förbi. Det har droppat ute, flugorna har surrat och gräset tittar fram. Men den där fjärilen slog allt. Nu är våren verkligen här!

Det är så lite som krävs ibland, för att väcka livslusten och hålla hoppet vid liv. Idag var det fjärilen som dök upp. Den rundade husknuten och påminde mig om att jag kommer ligga på lakanet under den svala sommarnatten och klia mina solbrända ben som svider av alla myggbett efter att jag gått barfota i kjol under dagen. En härlig känsla.

Man glömmer så lätt hur lite som krävs, därför när man kommer på det ska man ta tillfället i akt. Kyss din man en extra gång. Tala om för din vän att hon ger dig kraft. Rita en teckning tillsammans med dina barn. Klä dig i din vackraste klänning till vardags. Jag tycker det är viktigt med kärlek. Att man tillåter sig själv att både känna och röra vid den, och att man är noga med att visa dem man har i sin kärlekskrets att dem tillhör den. En kram kan värma den hårdaste och ett leende kan föda ett annat. Sen kan en förstående blick bygga en tillit och styrka som inga ord kan ge.

Jag kan själv vara "mindre bra" på att visa min kärlek, och lika "mindre bra" på att ta till mig av kärlek jag får. Orsaken till det är att det konstigt nog kan kännas dumt att visa sin kärlek. Jag kan skämmas om jag ger en kram eller säger några kärleksord till nån jag håller kär. Det är synd, för att både ge och ta kärlek växer både jag och andra av.

”Låt dig älska. Låt andra dig älska. Ta den droppe du har & skapa det hav du vill ha.”

Det är väl så, för att komma igång med något så ska man ta för sig. Det gäller ju även det här med blogg. Varje dag har jag ett nytt inlägg i huvudet, ett nytt ämne som kokar i mig. Men som pga. slöhet tyvärr inte hamnar i text. Jag vill skriva, jag vill skapa mig själv i ord och det var ju därför jag öppnade upp en blogg. Ett eget lite personligt Place där jag när som helst kunde få ut mina tankar i ord.

Tyvärr så är det ju så, att man lätt kan fastna på vägen till något kul. Till något motiverande. Man har planen, allt är färdigt i huvudet. Men när det väl kommer till kritan, ja då saknas pappret. Lusten slinker iväg och den där roliga idén man hade blev bara jobbig och onödig. Men nu får det vara slut på sådant tjafs. Varför ska man krångla till det och ge upp sådant man tycker är kul? Det är väl ändå därför man lever, för att ta till vara på det som får igång en och använda sig av det som ger en kraft och motivation till att skapa sig ett eget liv. Man får se sina intressen och brinnande ämnen som bränsle. Utan dom går det väldigt sakta och till slut kommer man ingenstans. Lika väl som jag måste tanka bilen, måste jag också tanka mitt liv med det som motiverar mig till att köra vidare. Inte nog med det, jag har även all rätt och frihet till att själv styra vilken väg jag vill köra på. Tänker man efter så är det ren lyx. Det svåra är bara att lära sig styra, det är inte helt lätt men när man väl får in snitsen/modet så försvinner rädslan för att själv styra över sitt eget liv.

 ”Om inte du är för dig, vem är då för dig? Om inte nu så när?”