Vinterland
När jag klev upp imorse var det -28c! Brr.. Det är riktigt kalla januari nätter nu och det ligger som is i luften. Men det positiva är att det är så otroligt vackert ute, alla berg med frostiga vita toppar och solen som gör sig sedd. Den börjar visa sig och ge ett hopp om vår och värme.
Jag tänker på Ulf Lundells textrad "Om det här är vintern, måste våren va på väg.." och det gör kylan lite varmare än vad den är!
I onsdags var det premiär för "Mia på Grötö". Som jag längtat efter det programmet och som jag längtat efter att få höra Mia Skäringers kloka ord om livet. Programmet var helt underbart och det kommer vara veckornas höjdpunkt framöver. Hon bjuder in olika gäster hem till sig där dom avnjuter en god måltid och pratar igenom varandras erfarenheter och livets glimtar. Tänkvärda ord och goda skratt!
Jag själv är lite tankspridd just nu. Velar om saker och försöker bena ut mina val för att få lite klarhet på mitt liv. Men det är svårt. Jag återkommer alltid till det. Att det är svårt. Så oerhört svårt. Livet med sina val och alla dessa utmaningar som gör mig matt. Jag är helt säker på att i mitt liv så kommer jag må som bäst när jag är gammal. Riktigt gammal. För då har jag gjort alla val. Jag har levt mitt liv och tiden som är kvar för mig består bara av att njuta av livet jag levt. Jag ser mig själv sitta i en korgstol med en sjal över axlarna hemma på gården. Jag sitter där och ler och tänker igenom mina dagar. Vad jag har gjort. Hur jag har älskat och blivit älskad. Alla gånger jag har skrattat innerligt. Jag kommer se tillbaka på stunder i mitt liv där jag känns mig fullkomligt komplett!
Eller kommer jag sitta där i min korgstol och ha lite svidande magsår när jag tänker tillbaka på mina unga år? Då jag tyckte att allting bara var så svårt. Att jag kämpade med den känslan istället för att bara leva ut mitt liv och låta var dag ha sin gång.. Ja, nu blev det sådär svårt igen. Jag får nog bara ta och acceptera att jag är lite svår. Lite krångligare än alla andra. Jag kan inte bara leva på, inte fundera, inte reflektera över mig själv. Jag kan inte låta bli. För det är sån jag är. Jag har ett starkt behov av att spåna lite över mig själv. Men kanske blir jag stolt över det när jag sitter i min korgstol på äldre dar. Att jag var smart nog att tänka. Både över mig själv och mitt liv. Så kanske ler lite mer när jag drar om sjalen runt mina axlar och smuttar på mitt kaffe på fat..
Jag är inte den där vita snön som ligger över marken och glänser. Jag är marken under snön som ligger och funderar på när solen ska nå mig till våren eller om jag bara ska ligga här ett tag och njuta av det vita som täcker mig från kylan över en hel vinter...
/Mia
Kommentarer
Trackback
